Så länge det funnits har Människa-kultur-religionsprogrammet (MKR) erbjudits på distans, länge via videokonferenser och under senare år via webbkonferenser. Användandet av en lärplattform och inspelningar av undervisningen har gjort utbildningen ännu mer flexibel. Men även om digitaliseringen möjliggjort kommunikation, informationsutbyten och olika former av deltagande, har den generella känslan hos oss lärare blivit att studenterna alltmer alienerats från oss – att vi i stigande grad sysselsätter oss med apparater istället för att interagera med människor. Detta förstärks genom kravet att hantera studenterna i det ökande antalet digitala system där studenterna representeras av sitt personnummer – det finns en uppenbar risk att de förvandlas från subjekt till föremål, HST/HPR, siffror i statistiken. Hos oss lärare har det som en följd av denna utveckling vuxit fram en önskan om att få möta studenterna på riktigt, inte enbart via skärmar. Sedan hösten 2018 har vi därför valt att införa så kallade innedagar med religionsdidaktiskt och dramapedagogiskt innehåll som studenterna måste närvara på för att bli godkända på utbildningen. Vi var intresserade av att få veta hur studenterna upplever skillnaderna mellan digitaliserad undervisning och analoga möten och bjöd därför in några av MKR-studenterna till ett samtal där vi kontrasterade de två undervisningssätten genom att ställa frågor som: Vilka kvaliteter utmärker analoga möten/gemenskaper? Vad kan den digitala tekniken tillföra och vad riskerar att försvinna i den ’digitala logiken’? Vilken roll kan och bör den digitaliserade undervisningen ha i förhållande till analoga möten? Vilka blir de pedagogiska konsekvenserna?
