Det har skett en signifikant genomsnittlig minskning med 34 till 55 % av serumhalterna av CB-153, p,p´-DDE och HCB under perioden 1991 till 2001 bland 39 medelålders svenska män, varav en del med hög konsumtion av fet östersjöfisk. Detta kunde inte förklaras med förändrad fiskkonsumtion över tiden. Däremot förklarade en ökad kroppsvikt en del av minskningen, genom en ”utspädningseffekt” (större distributionsvolym). Det är sannolikt att en minskad förorening av animaliska livsmedel med dessa POPs under senare år bidragit till de sjunkande halterna i serum. I motsats till resultaten för CB-153, p,p´-DDE och HCB förelåg det inte någon signifikant tidstrend för TEQ för PCDD eller PCDF I serum bland 26 medelålders svenska män, trots en längre uppföljningsperiod (1987 till 2002). För enskilda PCDD/F kongeners noterades såväl minskningar som ökningar över tiden. Resultaten ger vid handen att dioxinbelastningen varit oförändrad under den senaste 15 års perioden.
