I juni 2008 antog riksdagen lagstiftning som innebar en reglering av signalspaning i etern och en rätt för Försvarets radioanstalt att även spana mot kabelkommunikation. Lagförslaget gav upphov till en debatt där lagstiftningens förespråkare betonade behovet av en effektiv försvarsunderrättelseverksamhet och den precision med vilket signalspaning kan bedrivas med vilket enskilda med ”rent mjöl i påsen” skulle vara fredade. Kritikerna liknade FRA:s tillgång till den kabelbundna kommunikation vid ”massavlyssning”, pekade på utvidgningen av FRA:s mandat för signalspaning och oklarheter i avgränsningen mot polisiär verksamhet. Debatten fördes ofta i termer av avlyssning vilket skapat föreställningen att FRA läser och lyssnar på all kommunikation när tekniken och lagstiftningen även medger andra former av övervakning/underrättelseverksamhet. Vidare fanns en fokus på FRA:s försvarsunderrättelseverksamhet där inhämtning av signaler är förhållandevis smal, när myndighetens breda inhämtning av signaler sker inom dess relativt ouppmärksammade utvecklingsverksamhet. Artikeln uppmärksammar särskilt regleringen av dessa två verksamhetsgrenar, FRA:s verktyg för bearbetning av kommunikation och försvarsunderrättelseverksamhetens avgränsning mot polisiär verksamhet.
